Алексей Евсеев (jewsejka) wrote in ru_pelevin,
Алексей Евсеев
jewsejka
ru_pelevin

Виктор Пелевин (фрагменты интервью) // "DN.se", 8 января 1998

via fm_kapustin

Виктор Пелевин"Rädslan spränger oss inifrån". Den skygge Viktor Pelevin är Moskvas mest omtalade författare

Vi har avtalat om ett möte på kafé Lukomorje vid Pusjkinplatsen, ändå tror jag inte att han skall komma. Alltför många har varnat mig: Viktor Pelevin må vara Mosk vas mest omtalade författare, men han skyr offentlighet, ger aldrig intervjuer, syns inte i TV. Så jag fördjupar mig i dagens Izvestija, köpt i tidningens huvudkontor intill.

På första sidan en svart helsidesrubrik och en bild av en vacker mörk man i trettioårsåldern; det handlar igen om Gennadij Konjachin (se DN 15/10), borgmästaren i en sibirisk stad som anklagats för en rad beställda mord efter en seg och modig Izvestija-journalists av slöjan den.

Just då kommer en annan mörk man omkring de trettio fram och jag känner igen Viktor Pelevin trots att han haft ansiktet halvt täckt på de få foton jag sett. Smått överrumplad börjar jag tala om det som alla talar om: nämligen skandalen att Pelevin inte ens blev nominerad till årets största litterära pris, det ryska Booker-priset, för romanen "Tjapajev i pustota".

Tjapajev är en legendarisk röd hjälte, bekant från både ryska inbördeskriget och anekdoternas värld. I romanen diskuterar han mest ontologiska spörsmål med sin adept Piotr vars efternamn Pustota på ryska betyder "tomhet". Också kritiker som haft invändningar anser att Pelevins roman är en litterär händelse och tror att priset nu definitivt förlorar sin prestige.

Själv verkar Pelevin inte nämnvärt bekymrad. Hur skulle den första romanen i världslitteraturen vars handling utspelar sig i den absoluta tomheten kunna räkna med något pris.

Och när jag frågar vad som fått honom att lämna kortromangenren för en idéroman på nästan fyra hundra sidor citerar han Nabokov:

— Först skriver man för nöjets skull, sedan för ansträngningens. Jag hade supit intensivt i tre års tid och det var tid att prestera något. Några bygger upp sin muskulatur, jag skrev en roman.

Muskelmän som Schwarzenegger finns med i romanens virvlar liksom en mörk baron Jungern, japanska affärsmän och nya ryssar, giftiga svampar och vanebildande te. Tidsplanen är två: dagens Ryssland och inbördeskriget.

— Efteråt insåg jag att Sovjettiden helt saknas! Hela denna tragiska men också heroiska del av seklets historia är helt enkelt borta. Kvar finns två kaotiska perioder, före och efter, och däremellan tomhet. Tänk er, även min barndom som pionjär är upplöst i tomhet . . .

Men vem får räkna med en ostörd personlighet.

Eller en stabil verklighet.

Pelevin är nu allvarlig och jag minns en av hans tidigare texter som handlar just om att byta verklighet. Där liknas ryssarna vid djuphavsfiskar — när de äntligen får komma upp till ytan och se solen blir det inre trycket för starkt. De exploderar.

— Det är rädslan som spränger oss inifrån, och den har inte blivit mindre på nittiotalet. Förut visste vi att ondskan satt i Kreml, i dag har den ingen adress. Vi är alla inblandade — den som vill leva över existensminimum tvingas kringgå lagen eller bryta mot den. Därför är vi samtidigt bedragna och bedragare, offer och förbrytare. En idealisk situation för den som vill göra sig stora pengar!

Själv förtjänar Pelevin bra. Nästan alla hans tidigare böcker har översatts till de stora europeiska språken (dock inte svenska!

I Ryssland är "Tjapajev i pustota" också en försäljningsframgång och hänförda recensioner i fransk press lovar gott för den internationella framtiden.

Särskilt glad är Pelevin över att han når fram till sin egen generation. Det händer till och med att han diskuterar med yngre läsare på nätet, fastän han inte svarar på frågor som om han själv prövat Pjotr Pustotas livsdryck — kokain och vodka.

Men det ligger mer än förtrogenhet med droger och datorer bakom Pelevins starka attraktion för dagens unga ryssar. Det finns en nervig rörlighet i hans prosa, snabba synapser och nästan lika disparata element som i Moskvas gatubild. Och vad är det han i grunden alltid skriver om, med en laddning av undertryckt vemod och raseri

Jo, Ryssland.

Finns det inte också en dragning österut som tilltar i romanen om Tjapajev, till de tomma vidderna och buddismen

Pelevin medger att han är lika trött på en ateism dränkt i alkoholism, "vår främsta andliga tradition", som på svärmeriet för ortodoxin. Till Inre Mongoliet behöver han inte resa, det är ett sinnestillstånd som man kan uppnå var som helst . . .

Plötsligt sänker Pelevin rösten. Han pekar på tidningen framför oss, på bilden av den kriminelle borgmästaren Konjachin, och så på en mörk man vid baren. Också jag tycker mig känna igen honom, borgmästaren som bevisligen har avlönat mördare eller "killer" som det heter på ryska. Här står han alltså, ett stenkast från tidningen Izvestija där avslöjandet publicerades. I Moskva är det mesta möjligt.

Pelevin är märkbart illa berörd. Han berättar viskande om en novell i tidskriften Ogonjok, publicerad månader innan man visste något om Konjachin. Där skildrar han en kusligt liknande kriminell borgmästare som terroriserar sin stad. Också i novellen gör en medborgare uppror genom ordbehandling — han inför ett virus i stadens datasystem. Och vad händer sedan

— En karnevalsliknande galenskap bryter ut och borgmästaren tillintetgörs. Jag tycker om lyckliga slut, "happy end" som vi säger på ryska. Och jag är starkt medveten om hur långt litteraturen programmerar livet, åtminstone för den som skriver. Det har jag upplevt tiotals gånger. En författare ansvarar för sina ord och bör tänka sig noga för innan han sänder någon i döden.

Mannen som mycket väl kan vara den ökände Konjachin står kvar vid baren när Pelevin och jag går ut. Vi skils vid Izvestijahuset och hoppas båda att den modige journalisten redan sitter på tåget till Inre Mongoliet.

Kristina Rotkirch
Tags: интервью, фотографии
Subscribe
  • Post a new comment

    Error

    default userpic

    Your IP address will be recorded 

    When you submit the form an invisible reCAPTCHA check will be performed.
    You must follow the Privacy Policy and Google Terms of use.
  • 15 comments